Jag tänker nog för mycket

Fit for fight

2012-02-22T15:14:00.003-08:00

Nu när jag faktiskt har bestämt mig för att sluta vara en mes och faktiskt inse att jag vill detta mer än någonting annat... så har min inspiration kommit tillbaka. Jag har en ganska invecklad idé för mitt självporträtt och ser fram emot att göra det till något av det fräckaste jag skapat :D

En vis väninna sade till mig för ett litet tag sedan att jag kanske har blivit aningen bekväm, vilket fick mig att inse att min rädsla bodde i det jag sedan en bra tid kallat min kokong. Jag vill lämna min lägenhet och börja en resa som jag är säker på tar mig till en plats där jag får den frihet som jag längtat efter så länge jag kan minnas.

Så nu lägger vi undan tankar på möjliga misslyckanden och rädslor för saker vi inte kan styra. Välkommen du stora utmaning och möjlighet, här kommer jag!

I see the signs

2012-02-08T09:25:00.000-08:00

And they are confusing me...

Jag har länge trott på att man kan se ledtrådar lite överallt om man bara är öppen för att se dem. Och jag vet inte när jag började tro att saker händer av en anledning, man vet bara inte vad den är förrän senare...

Jag har idag ställt mig frågan om jag drömmer om en framtid som inte är möjlig? Jag kommer inte släppa mina drömmar och passioner för då har jag helt ärligt ingenting att leva för. Men kan det vara så att den värld vi lever i är så trasig att för många av oss kommer ge upp innan den repat sig igen?

När jag insåg att jag gått ifrån att säga "så länge jag kan teckna så är det ok" till att säga, "så länge jag har råd med tyg, så är det ok"... då insåg jag att jag nog har hittat mitt drömjobb i alla fall. Nu är bara frågan vad nästa steg är? Som det är just nu kan jag inte tänka på allt jag vill få ut av mitt liv utan att gråta. Så jag får nog ge mig tillstånd att gå in på planer, en annan dag.

I have to believe that it will get better.

Vet inte vad jag är rädd för längre

2012-01-31T04:00:00.000-08:00

Jag har tänkt och analyserat så mycket under så lång tid att jag nu känner mig helt lost.
Saker jag kommit fram till är sanning står nu mitt emot saker som tidigare varit sant. Men hur vet man vad som är sant nu? Att följa sitt hjärta skall man ju göra, hur skall man annars finna sin lycka i livet... Men om hjärtat inte vet då? Eller så är det alla "fakta" man har stoppat in i sin hjärna som stör signalerna.

På ena sidan står någonting som jag vet kommer vara grymt jobbigt, kräva mer av mig än någonting tidigare har. Jag kommer stå ensam när resan börjar, med många som vinkar av mig. Det är inte det som skrämmer mig, jag vet att de fortfarande är där, bara ett samtal bort.
Jag är mest rädd för alla "om", men jag vet ju inte vilka om som kommer dyka upp ifall jag inte tar steget, om jag bara stannar kvar.

Jag vet egentligen att stanna kvar inte är ett alternativ. Men där finns också en viss rädsla, vad händer om jag inte kan åka?

Idag känns det som allt är lite för tungt att ta tag i. Och tittar jag ut så skiner solen, och himlen är alldeles blå. Men jag vet att det är kallt därute, hela jag längtar så det nästan gör ont efter våren. Men då och då snurrar tankarna tillbaka när jag tänker på våren, för jag vet inte om jag har hittat ett jobb tills dess. Jag vill tro att jag har det, att universum ger mig en liten bit av det jag behöver för att förverkliga mina planer.

Jag vet att jag med största sannolikhet kommer ta chansen om jag får det, och till slut kommer allting ordna sig. Men just nu vill jag bara drömma om våren och värmen, att längta till en dag det är lite lättare att leva igen.

Så med ett leende vid tankar om möjligheter lämnar jag rädslan där den hör hemma, bakom mig.

Starbucks och den röda halsduken

2012-01-28T02:36:00.000-08:00

När jag och min kära kusin the mad woman träffades innan jul så berättade hon att hon saknade en god chai latte i Göteborg, vi kom fram till att det borde öppnas ett starbucks här och denna veckan gjordes just detta. Så under strikta "order" från min kusin gick jag dit, stod i den nedan 20 meter långa kön...

Men till slut i sällskap med den trevliga Anneli så kom vi fram och fick beställa, och jag kan efteråt helt klart rekommendera en chai latte från Starbucks som nu finns på centralen i Göteborg.

Men så nu till den röda halsduken som jag hittade när jag gick omkring i nordstan och dödade lite tid. Det var en rea och det var kallt ute... det känns lite som ödet sånt ibland. Men jag hittade en jättemysig, röd halsduk som nästan kallade på mig. När jag sedan hade på mig den på väg hem så kände jag mig lite starkare, eller kanske stoltare än vanligt så jag kom fram till att denna halsduk skall få vara en symbol för hur jag tänker starta detta år och avsluta det (eftersom det förmodligen är kallt nog för halsduk i båda ändarna av 2012).
Så jag förklarar 2012 för "the year of the red scarf"!

För mig själv

2012-01-25T15:22:00.000-08:00

Jag har varit fram och tillbaka så många gånger de senaste åren, att jag skall jobba endast för att tjäna nog med pengar för att göra det jag vill på min fritid är nog någonting jag fått av någon annan, för det har aldrig egentligen varit min önskan. Det är en nödlösning som bara skall finnas på kort sikt. Men nu har jag en känsla som jag känner igen, det är samma typ av känsla som jag hade när jag bestämde mig att flytta ca 50 mil och teckna i två år.

Detta känns mer skrämmande, mest för att det är mer att ordna med innan jag flyttar, men sanningen är att hittar jag ingen annan skola som har samma utbildning så kommer jag denna gången att flytta ca 115 mil för att plugga i två år till.

Det har känts nästan omöjligt för mig att välja vad jag skulle kunna lägga mina sista år med studiemedel på. Men nu är det så lätt plötsligt. När alla bitarna faller på plats och man inser att man visste just detta hela tiden, men vågade inte riktigt lyssna på det, för det var ju bara hjärtat som talade. Men nu vet jag att det är allt inom mig som säger att detta är rätt, allt utom latmasken... Den vill att jag bor kvar i min lägenhet, skaffar ett jobb utan något större ansvar och bara leker på fritiden, för då behöver man ju inte riskera någonting.

Alla omkring mig som har en dröm, passion eller helt enkelt en vilja att göra någonting speciellt kan jag berätta detta för. Men vissa är jag rädd att berätta för, mest för att jag tidigare velat inkludera dem i mitt liv och berättat för mycket. Blivit övertygad om att mina tankar som jag uttryckt varit annat än önskvärda. Men sanningen är att jag har bestämt mig, och då vet alla som känner mig att det skall till mycket för att stoppa mig då.

Jag tänker bli attributmakare. För några dagar sedan visste jag inte vilket ord som betydde just detta. Jag ville säga rekvisitör, men det är något helt annat... nu vet jag ordet, och början på vägen dit. Och jag hade väl helt ärligt önskat att det inte började i Skellefteå, men det finns säkert en mening med det med. Känns faktiskt som att lite distans kan vara en bra sak ibland.

Det bästa av allt, detta är någonting JAG vill. Så det så!

Smaklöst

2012-01-22T08:29:00.000-08:00

Efter att ha spenderat snart en vecka utan luktsinne, och därför utan smaksinne, så har jag åter igen kommit fram till hur mycket man tar för givet i vardagen. Luktsinnet ger verkligen nyanser till allt. Som en måltid, så mycket som finns utöver baserna sött, salt och så vidare. Och att inte kunna unna sig någonting gott som tröst, för att man inte känner smaken av det, har gett en positiv verkan också. Jag har gått ner i vikt. Utan mina dagliga promenader eller ens att röra sig hemma, genom att bara äta när jag måste och inte så mycket för det är ju inte ens gott... har visst vissa belöningar i alla fall :)

En annan sak som slog mig var att jag har haft en massa tid att tänka och tänkt mindre än jag brukar. Att ligga i soffan sjuk och inte riktigt kunna göra någonting gjorde att jag släppte i princip allt. Och nu när min hjärna kommit igång igen så har jag inte bråttom att komma ikapp, det är faktiskt lite som att flera lösningar kom till mig när jag inte ens funderade på att leta efter dem.

Så om du funderar på någonting, kan den bästa lösningen vara att göra någonting helt annat.

Ännu ett nytt år

2012-01-10T09:15:00.000-08:00

När jag igår fick ännu ett trevligt besök av min kusin med obligatorisk klippning och sköna samtal, så föll en del saker på plats.
Jag har inte lyssnat på mig själv. Undrar när jag faktiskt gjorde det senast?

Jag vet att jag lyssnade på mig själv när jag bestämde mig för att plugga till serietecknare, och det var bara för att jag ville bli bättre på att teckna, det var aldrig det jag ville göra med resten av mitt liv. Men att bestämma vad man skall göra med sitt liv är den mest onödiga fråga man kan ställa sig! Jag vet inte vad som händer om en timme, än mindre imorgon eller nästa vecka, så hur kan jag ens fundera på vad jag skall göra med ett helt liv?!
Min kusin och jag är på flera sätt lika, även om vi är otroligt olika med, men våra likheter är en sak som ofta ger mig styrka. Att jag har "daddy-issues" är inte något nytt, många kvinnor har det, men jag har nu insett att det jag borde ha är "me-issues" om någonting. Det är vad jag vill som är viktigt.

Flera saker som jag trodde var mina val har varit saker som jag gjort för att få bekräftelse från någon annan. Och det är ju helt rubbat. Det är inte konstigt att jag inte har älskat mig själv innan, om jag har gjort val som är till för att någon annan skall göra det, hur skall jag ens kunna respektera mig själv då?

Jag har det senaste varit deprimerad, jag har varit det förut och det finns en risk att jag blir det igen, men idag vaknade jag med en nyfunnen livskraft. Jag har idag varit ganska lycklig.

Det kommer alltid finnas möjligheter därute, ofta förklädda och ofta skrämmande, men just nu kan jag inte se dem som någonting annat än spännande. Vad som än händer imorgon, så hoppas jag att jag kan hoppa på ett tåg mot okänd utmaning. Så länge det är mitt val, så kommer det till slut att stanna någonstans som gör mig lyckligare.

Ser världen med MINA ögon igen :)

Planer gör det inte lättare

2011-11-20T12:45:00.000-08:00

Jag har under de senaste 4 veckorna planerat och genomfört planer för inte mindre än 3 fester och ett bröllop.
Det har varit minst sagt stressigt och sömn har varit en lyxvara. Nu när allt är över, förutom viss städning, så börjar mitt huvud kännas lite klarare. Stresshormoner och brist på sömn har mer och mer gjort mig till en ganska obehaglig människa att vara omkring, men det har gett mig vissa insikter.
Jag tänker inte tillräckligt på mig själv.

Imorgon är en ny början, bokstavligen, Jag skall börja på en 4 veckor lång kurs i hur jag skall kunna marknadsföra mig själv som en kulturarbetare. Något som man nästan tycker skulle ingått i en eller båda av de högskole-utbildningar jag gått... men hur som helst så känns det som en fantastisk möjlighet att ta tag i mitt liv och ägna lite tid helt åt mig själv.

Jag kan inte ta hand om någon annan om jag inte först tar hand om mig själv, så ledsen allihop, men ni får klara er utan mig ett tag.

Drömmande tok?

2011-08-04T04:49:00.001-07:00

Jag har alltid varit en drömmare, men många av dessa har jag alltid sett som mål, det är andra som kallat dem drömmar.
Jag kommer aldrig sluta drömma, men om jag inte får lov att följa någon av mina passioner så kommer jag långsamt att förinta den bästa delen av mig själv.

Mitt hjärta vill en sak mer än någonting annat och det är att arbeta med film, och inte bara sitta vid sidan av utan faktiskt skapa, genom regi. Det finns andra omkring mig som har drömmar, men bara en bråkdel av dem går efter dessa.

Och det är vår generation som gör det. Vad är det som gör att de som är äldre inte vågar? Vad är det som gör att vi kräver detta och sedan får höra av de som inte vågar att det inte är möjligt. Att man inte kan leva så. Man kan inte leva på det man älskar...

Jag lät mig själv att lyssna i precis det ögonblick jag skulle valt att tro på mig själv, och jag tappade taget. Nu har jag kämpat länge för att få tillbaka greppet om vad jag tror på och vet är bäst för mig och jag vill inte ge mig.
Det kommer bli tufft och jag kommer stöta på mycket motstånd, sånt som kan få många att tänka om, men jag har alltid simmat mot strömmen och visst det är skönt att flyta med ibland, men det enda som händer då är att man hamnar längre och längre från sitt mål.

Jag kommer simma hårdare än jag någonsin gjort och göra mitt allra bästa att tro på mig själv, för om inte jag gör det så spelar det ingen roll om 100 andra gör det. Man kan inte kasta bort sitt liv på att överleva, i hopp om att det någon gång blir bättre. Då kommer man aldrig att leva på riktigt.

Film är det enda jag verkligen kan se mig själv göra tills den dag jag dör, och vara lycklig.

Nytt år...

2011-01-08T10:21:00.000-08:00

Eftersom de flesta nu har erkänt att det är ännu ett nytt år så får väl även jag välkommna 2011!

Nyårsfirandet var riktigt roligt och en bra början på året. Som vanligt har tankarna snurrat runt som alltid. Började året med att bli arbetslös, någonting som jag har vetat ett tag att det lutade åt. Men jag välkommnade detta med öppna armar.

Nu har det gått en vecka och jag inser att jag inte är en annorlunda människa än jag var i slutet av 2010, underligt....

Jag kommer ta tag i mig själv så snart jag finner orken, just nu känns mina planer som att de fått enorma bromsklossar ditsatta på. Min kära rumskompis som nu bott hos mig i lite över 4 tillfälliga månader skulle flyttat ut när hon hittade en lägenhet i början av November. Det visade sig ganska fort att så inte var fallet, det var nämligen Januari...
Nu har det som sagt varit Januari i över en vecka och hon var säker på att hon skulle flytta den här veckan... nu är det Lördag kväll, hon är på jobbet och det är nu sagt att hon skall flytta nästa vecka.

Jag kan lugnt säga; I told you so... eftersom det var det jag sade till henne. Men hur som helst detta är den största bromsklossen.

Det hjälper väl kanske inte att en lagom vis man påpekade denna vecka att om man som jag är bra på att lyfta upp andra, blir utnyttjad.
Jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv och besviken på mina vänner. För precis detta har hänt så länge jag kan minnas.
Jag är den pålitliga, generösa och snälla människan som är älskvärd men när man är som jag behöver man väl aldrig hjälp eller ens stöd?? Eller?

Ta aldrig någon för givet, allt handlar om att ge och ta och nu måste jag ta hand om mig själv.

Let 2011 mark the beginning of a change.

Jag älskar mina vänner

2010-11-07T09:38:00.001-08:00

Det är helt sant. Jag älskar mina vänner. Jag kanske inte träffar dem så ofta som jag skulle vilja, eller ens pratar med dem hälften så ofta som jag skulle kunna. Men när vi väl ses, då är det bara så bra det kan bli. Och visst kan jag ha en vriden syn ibland och planera för mycket med förväntningar som aldrig går att möta... men jag blir på något sätt alltid positivt överraskad.

Jag kommer alltid att ha speciella små fack i mitt hjärta för var och en av dessa underbara individer. Alla så olika och speciella.
Behåll era små egenheter, dela med er av era tankar och mest av allt fortsätt vara mina vänner för jag vill inte leva utan er!

Är det fel?

2010-09-19T03:47:00.000-07:00

Det finns så många saker i denna värld som jag tycker är fel. Mest av allt är de saker som jag hela tider får för mig är självklara.
Jag har växt upp i en familj som varit stödjande och alltid funnits där för mig. Men ju längre tiden går ju mer känns det som att de saker jag varit rädd för har inträffat.

Jag har inte så bra kontakt med min familj som jag skulle vilja. Jag är i princip alltid den som hör av mig, och på något sätt är det ändå självklart att jag vet allt som händer med alla. Hur går det ihop... om ingen någonsin berättar för mig när saker händer, dåliga eller bra.

Som om facebook blivit den enda kanalen för kommunikation och att jag skulle vara tacksam för att det är så enkelt för mig att nå alla. NEWSFLASH, ALLA har inte facebook, ALLA skriver inte sina hela liv där och jag vill inte vara den sista som vet det för att jag inte kollar min sida hela tiden!

Jag tror inte att jag känt mig så här utanför sedan jag bodde i Hofors, och då var det 50 mil emellan oss. Nu är det tystnad. Om jag behöver min familj för att någonting hemskt har hänt så finns dom naturligtvis där. Men om jag vill ha någon form av familj i vardagen, då får jag tydligen skaffa en ny. Och det är ju lätt... eller? Jag saknar den jag hade...

Finns inga ord

2010-07-23T05:54:00.000-07:00

Ni har säkert hört talas om en mangakännare och översättare som nyligen fälldes i Uppsala för innehav av barnpornografiska bilder...

Jag skulle kunna sitta i tystnad och faktiskt inte säga ett ord, men alla frågor och min egen oro har bubblat över och nu tar även jag ton.
Bilderna som denna person hade på sin dator var inte fotografier, inte ens porrbilder, det var mangabilder hittade på nätet av delvis nakna karaktärer. Tecknade bilder. Serieteckning... fiktion... någon som har använt seriekonsten för att uttrycka sig genom fiktiva tecknade bilder!

För mig, som "vanlig medborgare" känns alla lagar tolkningsbara, men i detta fall har allt jag läst om denna lag, vridits, sträckts och skruvats till ett experiment så stört att jag knappt finner ord. Jag kan minnas att jag sett keruber (små nakna barn med vingar) som konstverk, aldrig med någon tanke på att konstnären menat någonting annat än att uttrycka någonting som kommit från dennes fantasi.

Det som skrämmer mig är att det finns alldeles för mycket tolkning i detta. Var går gränsen? Om bilden av en karaktär är farlig att visa för någon, om min teckningsstil kan ses som stötande. Om nu frågan är om karaktären jag tecknar är över 18 år eller ej så frågar jag, vem bestämmer vilken stil och teknik som är "fel". Jag tog många år på mig innan jag kunde kalla mig själv konstnär och nu gör jag detta med stolthet. Kom inte och kalla mig kriminell för att jag tycker om en konstart som varit accepterad i många år.
Manga är någonting som intresserat mig länge och det har funnits många missförstånd angående denna stil, men att det skulle komma till någonting så absurt som sensur av en konstform bara för att alla inte förstår var den kommer ifrån...

Ni som faktiskt läst manga, om jag gör min karaktär som faktiskt är 35 år gammal i serien, i chibiform... är det automatiskt ett barn jag har ritat då? NEJ! Det är en teckning, och berättarformen är känd sedan länge... och jag vill verkligen understryka att det skulle handla om en karaktär jag har hittat på, som lever i en värld jag har skapat ur min fantasi och hur han ser ut bestämmer JAG och ingen annan. Våga inte censurera mitt valda medium för uttryck!!

Det finns inga ord för hur rädd jag är, inte för att jag eller många av mina vänner skulle bli straffade för att läsa en serietidning, utan för att jag alltid skulle behöva se mig över axeln när jag vill uttrycka min tankar och känslor. Jag säger som flera andra därute, man kan inte censurera tankar och fantasi. Det kan inte förbjudas.

Kanske går ändå

2010-07-07T04:21:00.000-07:00

Jag brukade oroa mig för en miljon saker, men de senaste åren har jag lärt mig att mer och mer lita på att saker och ting ordnar sig på något vis.

För ett tag sedan fick jag veta att det företag som jag nu semestervikarierar på kommer att läggas ner i slutet av året. Mina drömmar om att få stanna kvar raserades rätt rejält då. Men så fick jag nytt hopp igår när min chef frågade mig om jag skulle vara intresserad av att arbeta kvar ett tag efter sommaren, men i en annan roll. Självklart sa jag ja.

Jag vågar inte längre lita på ord i förbifarten, men det känns bättre att det finns en chans att jag har ett par månader till på mig att leta efter ett jobb som passar mina val i livet istället för att slänga iväg ansökningar i förtid som inte håller för jobb jag bara skulle ha för att överleva. Jag vill inte ÖVERleva, men jag vill LEVA. Helt och fullt och sökande efter lyckan.

Så från en som vågar hoppas, det löser sig!

Så var jag där igen...

2010-07-02T02:53:00.000-07:00

Att jag aldrig kan låta bli. Förra året bestämde jag mig för att inte ha någon Halloweenfest i år. Mest för att jag lägger alldeles för mycket energi på en fest som är för stor för min lägenhet och lägger sedan för mycket pengar på denna event.

Det gick bra länge att tänka på annat, att inte känna det bekanta suget efter musik av Danny Elfman m.fl. Men nu kommer det smygande minsann. Det räcker med en liten snutt musik från batman, men nådastöten kom ur min mp3spelare nyss. Introt till tales from the crypt.

Mina planer och idéer blir större för varje år, och detta är inget undantag.

Vi får väl se om jag kan hålla mig i skinnet, får se om jag kan distrahera mig själv med lite lustigheter i sommarsolen i helgen :D

Att komma på vad man vill...

2010-04-25T10:45:00.001-07:00

Att komma på vad man inte vill är mycket lättare än att komma på vad man vill. Jag har i många år försökt komma fram till vad jag vill. Vilket är mitt mål, vad ska jag fokusera på?
Under ett biobesök med min syster och min svåger kom jag till insikt. Det har stirrat mig i ansiktet som ett underligt och abstrakt pussel. Men då plötsligt föll alla bitarna på plats och den vackra bilden blev klar och tydlig.

Jag vet vad jag vill, nu kan ingenting stoppa mig, för olikt många har jag målet i sikte.

Ännu en vår

2010-03-17T09:14:00.000-07:00

Våren verkar alltid ha med sig den där känslan av ny början. Men de senaste åren känns den omstarten påtvingad. Så även denna gång.
Jag får nog fokusera på en mental omstart den här gången, en fysisk känns lite trög att få igång. Jag har satsat så många gånger på att röra på mig och gå ner i vikt. Inte så mycket för att bli smalare utan för att inte känna mig nedlagen av tanken att ta trapporna...

Men som sagt denna vår blir det nog mentalt som ligger högst bland mina prioriteringar. Jag klandrar mig själv alldeles för ofta för saker som inte någon människa annat än jag skulle ha så stora problem med. Allt på grund av de orealistiska krav jag har på mig själv hela tiden.
Så nu säger vi så här, lite mindre allvar och mer passion.

Man skall ju gärna leva livet, för ingen människa överlever det...

Så sitter man där igen

2010-02-26T13:06:00.000-08:00

Sittandes i soffan med ett projekt som skulle vara roligt, ett sätt att komma bort från de andra projekt man sitter med i tankarna varje dag.
Jag har en vän, som jag inte träffade på lite över 10 år. Hon har ändrats och det har jag med. Men vi har inte ändrats. VI är fortfarande VI. Tröstande, en säkerhet... så varför skrämmer det mig?
Som att detta besök från mitt förflutna skulle kunna radera den utveckling jag genomgått de senaste 10 åren.

Men jag är stabilare nu, min nutid är dåtidens framtid. Kanske det kan vara en tröst istället, man kan alltid hälsa på i det förflutna, för framtiden är oskriven tills du tar pennan i hand och möter den.

Tankarna är många nu, men starkast är tanken att våren är på väg, det töar... som jag har längtat.

Ibland önskar jag att jag kunde morra...

2010-02-13T09:54:00.000-08:00

Det är inte stora saker som stör mig, att jag inte fått det jobb jag vill ha eller bor utomlands, kan Japanska eller ses som seriös. Det har jag kommit över. Men de små sakerna, som egentligen inte hänger på någon annan men som jag av olika skäl gör till deras fel.

Som vänninan som killarna inte kan låta bli att fastna för, eller kompisen som får jobb som de inte vill ha men som jag skulle dödat för. Men jag var inte där när killen hittade henne, jag är en helt annan människa, och varför skulle han vara bättre än någon annan?
Jobbet sökte jag kanske, men fick det inte, för att jag inte skulle passa till det jobbet, jag skulle inte nöjt mig. Jag skall göra annat, bättre saker och det är bara jag som inte ser detta...

Jag ser inte hur speciell jag är... varför?

Ovissheten är värst

2010-02-02T09:17:00.000-08:00

Att inte veta, att bara sitta och vänta är det värsta. Jag vet nu att jag förmodligen klarar mig en månad till, och det är jättebra, men resten av mitt liv då?

Jag kommer aldrig att vara helt säker på vad morgondagen har med sig, men kan jag inte i alla fall få veta om min hyra kan bli betald? Jag söker andra jobb nu och det är ingenting som är lätt, alla dessa ansökningar, frågorna man ställer till sig själv, är det här vad de vill höra? Förstår de att jag kan allt de letar efter? Men i slutändan sitter man med en hel hög brev som säger tyvärr. Som att jag är både för gammal och för ung samtidigt, jag vet för mycket men har gjort för lite.

Jobbet är det som ligger närmast i tanke-banken just nu, men mitt liv verkar ha hamnat i en lite loop där jag varje dag väntar och undrar; är detta dagen det vänder? är detta dagen jag får en chans?

Det är väl tur att jag är en kvinna med tålamod ;)

Är verkligheten tråkig?

2010-01-24T13:45:00.000-08:00

Jag är en av de människor som drömmer mycket och kommer ihåg mycket av det. Och jag måste ställa mig frågan om verkligheten verkligen är så tråkig? Jag drömmer att jag jobbar och det händer mer än 20 gånger så mycket som det gör i verkligheten så då måste jag nästan dra slutsatsen att mitt undermedvetna inte har tillräckligt att göra.

Våra drömmar skall ju hjälpa oss att processera saker som vi inte medvetet klarat av. Jag var inte i närheten medveten om allt som rör sig därinne. Och jag vet att vi registrerar många gånger mer än vad vi tror under en dag. Men jag undrar i alla fall var min hjärna får allting ifrån...

Jag kan väl säga att jag är tacksam de gånger jag drömmer annat än mardrömmar, vilket jag kan erkänna på senare tid handlar om jobb. Men jag vill inte vakna och möta verkligheten när mitt undermedvetna kokar ihop saker så underbara att jag inte ens medvetet kunde komma på det.

Får helt enkelt hoppas att verkligheten börjar jobba ikapp snart, för mitt undermedvetna behöver nog vila lite, innan det blir allt för galet därinne...

Att jag inte kan komma ihåg

2010-01-23T06:43:00.000-08:00

Jag hatar att bli sjuk, men jag lyckas glömma det varje gång. Det känns ibland som att jag vill bli sjuk så man kan ligga hemma och ta det lugnt ett tag, men jag glömmer hela tiden att jag hatar det.

Att tvingas ligga i sängen för att man inte orkar göra någonting är inte ett plus. Jag kommer genast på en miljon saker jag hellre vill göra än att ligga och vila. Jag vill till och med diska och städa, någonting som jag annars alltid vill undvika till varje pris. Jag älskar att ha det städat, men har oftast ingen lust alls att faktiskt få detta gjort.

Idag mår jag dock äntligen bättre och har till och med varit ute på en promenad, så nu när min hjärna har fått lite härligt syre så ska jag faktiskt städa lite o_O Jag vet att detta är en udda aktivitet för mig, men har fått för mig att jag en gång för alla ska få lite enhetlighet och ordning omkring mig.

Wish me luck, I'm going in!

Utstrålning

2010-01-18T14:57:00.000-08:00

Jag fick för några dagar sedan ett litet utbrott. Anledningen var en kommentar som inte var menad som en förolämpning alls, men som på något vis satte sina spår.

Jag blev refererad som "flickan". Jag antar att det störde mig eftersom jag är 26 år gammal och ser mig själv inte som vare sig liten eller "flickig" så då börjar man undra. Under den märkbara sekund mannen i fråga letade efter rätt ord att kalla mig måste någonting i mig gett honom bilden "flicka" som rätt ord.
Det jag drar som slutsats är att jag inte på något sätt utstrålar hot, kvinnlighet eller stolthet i min roll som receptionist. En väktaruniform på en man är per automatik "väktaren" men på en kvinna verkar det vara något annat.

Jag har blivit misstagen för korkad, liten och till och med svag. Inget av detta stämmer med bilden jag har av mig själv, så frågan blir ju vad ser folk egentligen? Är min utstrålning felkalibrerad?

Jag kan i alla fall säga en sak med säkerhet, jag vet vem jag är och jag är inte någon liten flicka längre!

Jag tänker nog för mycket, jag vill bara ha kul

2010-01-14T04:50:00.000-08:00

När det blir ett nytt år och man står där och smäller av raketer, dricker gott och hoppas att detta året blir något speciellt... så tänker man inte längre än så.

När jag stod därute i kylan var min enda tanke, hoppas jag orkar ta tag i saker. Jag hade inga löften om att gå ner i vikt eller att jag skulle bli en bättre medmänniska. Jag glömde helt bort att ge löften. Men som alltid så kommer tankarna dagen efter.

Jag kommer troligtvis gå ner i vikt i år, jag kommer troligtvis börja på ett nytt jobb och kanske till och med tänka i andra banor. Inget löfte men en sak är säker, jag vill.

Så vi börjar detta år, med en ny blogg och lite nya idéer.