Drömmande tok?

Jag har alltid varit en drömmare, men många av dessa har jag alltid sett som mål, det är andra som kallat dem drömmar.
Jag kommer aldrig sluta drömma, men om jag inte får lov att följa någon av mina passioner så kommer jag långsamt att förinta den bästa delen av mig själv.

Mitt hjärta vill en sak mer än någonting annat och det är att arbeta med film, och inte bara sitta vid sidan av utan faktiskt skapa, genom regi. Det finns andra omkring mig som har drömmar, men bara en bråkdel av dem går efter dessa.

Och det är vår generation som gör det. Vad är det som gör att de som är äldre inte vågar? Vad är det som gör att vi kräver detta och sedan får höra av de som inte vågar att det inte är möjligt. Att man inte kan leva så. Man kan inte leva på det man älskar...

Jag lät mig själv att lyssna i precis det ögonblick jag skulle valt att tro på mig själv, och jag tappade taget. Nu har jag kämpat länge för att få tillbaka greppet om vad jag tror på och vet är bäst för mig och jag vill inte ge mig.
Det kommer bli tufft och jag kommer stöta på mycket motstånd, sånt som kan få många att tänka om, men jag har alltid simmat mot strömmen och visst det är skönt att flyta med ibland, men det enda som händer då är att man hamnar längre och längre från sitt mål.

Jag kommer simma hårdare än jag någonsin gjort och göra mitt allra bästa att tro på mig själv, för om inte jag gör det så spelar det ingen roll om 100 andra gör det. Man kan inte kasta bort sitt liv på att överleva, i hopp om att det någon gång blir bättre. Då kommer man aldrig att leva på riktigt.

Film är det enda jag verkligen kan se mig själv göra tills den dag jag dör, och vara lycklig.