Vet inte vad jag är rädd för längre

Jag har tänkt och analyserat så mycket under så lång tid att jag nu känner mig helt lost.
Saker jag kommit fram till är sanning står nu mitt emot saker som tidigare varit sant. Men hur vet man vad som är sant nu? Att följa sitt hjärta skall man ju göra, hur skall man annars finna sin lycka i livet... Men om hjärtat inte vet då? Eller så är det alla "fakta" man har stoppat in i sin hjärna som stör signalerna.

På ena sidan står någonting som jag vet kommer vara grymt jobbigt, kräva mer av mig än någonting tidigare har. Jag kommer stå ensam när resan börjar, med många som vinkar av mig. Det är inte det som skrämmer mig, jag vet att de fortfarande är där, bara ett samtal bort.
Jag är mest rädd för alla "om", men jag vet ju inte vilka om som kommer dyka upp ifall jag inte tar steget, om jag bara stannar kvar.

Jag vet egentligen att stanna kvar inte är ett alternativ. Men där finns också en viss rädsla, vad händer om jag inte kan åka?

Idag känns det som allt är lite för tungt att ta tag i. Och tittar jag ut så skiner solen, och himlen är alldeles blå. Men jag vet att det är kallt därute, hela jag längtar så det nästan gör ont efter våren. Men då och då snurrar tankarna tillbaka när jag tänker på våren, för jag vet inte om jag har hittat ett jobb tills dess. Jag vill tro att jag har det, att universum ger mig en liten bit av det jag behöver för att förverkliga mina planer.

Jag vet att jag med största sannolikhet kommer ta chansen om jag får det, och till slut kommer allting ordna sig. Men just nu vill jag bara drömma om våren och värmen, att längta till en dag det är lite lättare att leva igen.

Så med ett leende vid tankar om möjligheter lämnar jag rädslan där den hör hemma, bakom mig.

Starbucks och den röda halsduken

När jag och min kära kusin the mad woman träffades innan jul så berättade hon att hon saknade en god chai latte i Göteborg, vi kom fram till att det borde öppnas ett starbucks här och denna veckan gjordes just detta. Så under strikta "order" från min kusin gick jag dit, stod i den nedan 20 meter långa kön...




Men till slut i sällskap med den trevliga Anneli så kom vi fram och fick beställa, och jag kan efteråt helt klart rekommendera en chai latte från Starbucks som nu finns på centralen i Göteborg.


Men så nu till den röda halsduken som jag hittade när jag gick omkring i nordstan och dödade lite tid. Det var en rea och det var kallt ute... det känns lite som ödet sånt ibland. Men jag hittade en jättemysig, röd halsduk som nästan kallade på mig. När jag sedan hade på mig den på väg hem så kände jag mig lite starkare, eller kanske stoltare än vanligt så jag kom fram till att denna halsduk skall få vara en symbol för hur jag tänker starta detta år och avsluta det (eftersom det förmodligen är kallt nog för halsduk i båda ändarna av 2012).
Så jag förklarar 2012 för "the year of the red scarf"!

För mig själv

Jag har varit fram och tillbaka så många gånger de senaste åren, att jag skall jobba endast för att tjäna nog med pengar för att göra det jag vill på min fritid är nog någonting jag fått av någon annan, för det har aldrig egentligen varit min önskan. Det är en nödlösning som bara skall finnas på kort sikt. Men nu har jag en känsla som jag känner igen, det är samma typ av känsla som jag hade när jag bestämde mig att flytta ca 50 mil och teckna i två år.

Detta känns mer skrämmande, mest för att det är mer att ordna med innan jag flyttar, men sanningen är att hittar jag ingen annan skola som har samma utbildning så kommer jag denna gången att flytta ca 115 mil för att plugga i två år till.

Det har känts nästan omöjligt för mig att välja vad jag skulle kunna lägga mina sista år med studiemedel på. Men nu är det så lätt plötsligt. När alla bitarna faller på plats och man inser att man visste just detta hela tiden, men vågade inte riktigt lyssna på det, för det var ju bara hjärtat som talade. Men nu vet jag att det är allt inom mig som säger att detta är rätt, allt utom latmasken... Den vill att jag bor kvar i min lägenhet, skaffar ett jobb utan något större ansvar och bara leker på fritiden, för då behöver man ju inte riskera någonting.

Alla omkring mig som har en dröm, passion eller helt enkelt en vilja att göra någonting speciellt kan jag berätta detta för. Men vissa är jag rädd att berätta för, mest för att jag tidigare velat inkludera dem i mitt liv och berättat för mycket. Blivit övertygad om att mina tankar som jag uttryckt varit annat än önskvärda. Men sanningen är att jag har bestämt mig, och då vet alla som känner mig att det skall till mycket för att stoppa mig då.

Jag tänker bli attributmakare. För några dagar sedan visste jag inte vilket ord som betydde just detta. Jag ville säga rekvisitör, men det är något helt annat... nu vet jag ordet, och början på vägen dit. Och jag hade väl helt ärligt önskat att det inte började i Skellefteå, men det finns säkert en mening med det med. Känns faktiskt som att lite distans kan vara en bra sak ibland.

Det bästa av allt, detta är någonting JAG vill. Så det så!

Smaklöst

Efter att ha spenderat snart en vecka utan luktsinne, och därför utan smaksinne, så har jag åter igen kommit fram till hur mycket man tar för givet i vardagen. Luktsinnet ger verkligen nyanser till allt. Som en måltid, så mycket som finns utöver baserna sött, salt och så vidare. Och att inte kunna unna sig någonting gott som tröst, för att man inte känner smaken av det, har gett en positiv verkan också. Jag har gått ner i vikt. Utan mina dagliga promenader eller ens att röra sig hemma, genom att bara äta när jag måste och inte så mycket för det är ju inte ens gott... har visst vissa belöningar i alla fall :)

En annan sak som slog mig var att jag har haft en massa tid att tänka och tänkt mindre än jag brukar. Att ligga i soffan sjuk och inte riktigt kunna göra någonting gjorde att jag släppte i princip allt. Och nu när min hjärna kommit igång igen så har jag inte bråttom att komma ikapp, det är faktiskt lite som att flera lösningar kom till mig när jag inte ens funderade på att leta efter dem.

Så om du funderar på någonting, kan den bästa lösningen vara att göra någonting helt annat.

Ännu ett nytt år

När jag igår fick ännu ett trevligt besök av min kusin med obligatorisk klippning och sköna samtal, så föll en del saker på plats.
Jag har inte lyssnat på mig själv. Undrar när jag faktiskt gjorde det senast?

Jag vet att jag lyssnade på mig själv när jag bestämde mig för att plugga till serietecknare, och det var bara för att jag ville bli bättre på att teckna, det var aldrig det jag ville göra med resten av mitt liv. Men att bestämma vad man skall göra med sitt liv är den mest onödiga fråga man kan ställa sig! Jag vet inte vad som händer om en timme, än mindre imorgon eller nästa vecka, så hur kan jag ens fundera på vad jag skall göra med ett helt liv?!
Min kusin och jag är på flera sätt lika, även om vi är otroligt olika med, men våra likheter är en sak som ofta ger mig styrka. Att jag har "daddy-issues" är inte något nytt, många kvinnor har det, men jag har nu insett att det jag borde ha är "me-issues" om någonting. Det är vad jag vill som är viktigt.

Flera saker som jag trodde var mina val har varit saker som jag gjort för att få bekräftelse från någon annan. Och det är ju helt rubbat. Det är inte konstigt att jag inte har älskat mig själv innan, om jag har gjort val som är till för att någon annan skall göra det, hur skall jag ens kunna respektera mig själv då?

Jag har det senaste varit deprimerad, jag har varit det förut och det finns en risk att jag blir det igen, men idag vaknade jag med en nyfunnen livskraft. Jag har idag varit ganska lycklig.

Det kommer alltid finnas möjligheter därute, ofta förklädda och ofta skrämmande, men just nu kan jag inte se dem som någonting annat än spännande. Vad som än händer imorgon, så hoppas jag att jag kan hoppa på ett tåg mot okänd utmaning. Så länge det är mitt val, så kommer det till slut att stanna någonstans som gör mig lyckligare.

Ser världen med MINA ögon igen :)