Jag älskar mina vänner

Det är helt sant. Jag älskar mina vänner. Jag kanske inte träffar dem så ofta som jag skulle vilja, eller ens pratar med dem hälften så ofta som jag skulle kunna. Men när vi väl ses, då är det bara så bra det kan bli. Och visst kan jag ha en vriden syn ibland och planera för mycket med förväntningar som aldrig går att möta... men jag blir på något sätt alltid positivt överraskad.

Jag kommer alltid att ha speciella små fack i mitt hjärta för var och en av dessa underbara individer. Alla så olika och speciella.
Behåll era små egenheter, dela med er av era tankar och mest av allt fortsätt vara mina vänner för jag vill inte leva utan er!

Är det fel?

Det finns så många saker i denna värld som jag tycker är fel. Mest av allt är de saker som jag hela tider får för mig är självklara.
Jag har växt upp i en familj som varit stödjande och alltid funnits där för mig. Men ju längre tiden går ju mer känns det som att de saker jag varit rädd för har inträffat.

Jag har inte så bra kontakt med min familj som jag skulle vilja. Jag är i princip alltid den som hör av mig, och på något sätt är det ändå självklart att jag vet allt som händer med alla. Hur går det ihop... om ingen någonsin berättar för mig när saker händer, dåliga eller bra.

Som om facebook blivit den enda kanalen för kommunikation och att jag skulle vara tacksam för att det är så enkelt för mig att nå alla. NEWSFLASH, ALLA har inte facebook, ALLA skriver inte sina hela liv där och jag vill inte vara den sista som vet det för att jag inte kollar min sida hela tiden!

Jag tror inte att jag känt mig så här utanför sedan jag bodde i Hofors, och då var det 50 mil emellan oss. Nu är det tystnad. Om jag behöver min familj för att någonting hemskt har hänt så finns dom naturligtvis där. Men om jag vill ha någon form av familj i vardagen, då får jag tydligen skaffa en ny. Och det är ju lätt... eller? Jag saknar den jag hade...

Finns inga ord

Ni har säkert hört talas om en mangakännare och översättare som nyligen fälldes i Uppsala för innehav av barnpornografiska bilder...

Jag skulle kunna sitta i tystnad och faktiskt inte säga ett ord, men alla frågor och min egen oro har bubblat över och nu tar även jag ton.
Bilderna som denna person hade på sin dator var inte fotografier, inte ens porrbilder, det var mangabilder hittade på nätet av delvis nakna karaktärer. Tecknade bilder. Serieteckning... fiktion... någon som har använt seriekonsten för att uttrycka sig genom fiktiva tecknade bilder!

För mig, som "vanlig medborgare" känns alla lagar tolkningsbara, men i detta fall har allt jag läst om denna lag, vridits, sträckts och skruvats till ett experiment så stört att jag knappt finner ord. Jag kan minnas att jag sett keruber (små nakna barn med vingar) som konstverk, aldrig med någon tanke på att konstnären menat någonting annat än att uttrycka någonting som kommit från dennes fantasi.

Det som skrämmer mig är att det finns alldeles för mycket tolkning i detta. Var går gränsen? Om bilden av en karaktär är farlig att visa för någon, om min teckningsstil kan ses som stötande. Om nu frågan är om karaktären jag tecknar är över 18 år eller ej så frågar jag, vem bestämmer vilken stil och teknik som är "fel". Jag tog många år på mig innan jag kunde kalla mig själv konstnär och nu gör jag detta med stolthet. Kom inte och kalla mig kriminell för att jag tycker om en konstart som varit accepterad i många år.
Manga är någonting som intresserat mig länge och det har funnits många missförstånd angående denna stil, men att det skulle komma till någonting så absurt som sensur av en konstform bara för att alla inte förstår var den kommer ifrån...

Ni som faktiskt läst manga, om jag gör min karaktär som faktiskt är 35 år gammal i serien, i chibiform... är det automatiskt ett barn jag har ritat då? NEJ! Det är en teckning, och berättarformen är känd sedan länge... och jag vill verkligen understryka att det skulle handla om en karaktär jag har hittat på, som lever i en värld jag har skapat ur min fantasi och hur han ser ut bestämmer JAG och ingen annan. Våga inte censurera mitt valda medium för uttryck!!

Det finns inga ord för hur rädd jag är, inte för att jag eller många av mina vänner skulle bli straffade för att läsa en serietidning, utan för att jag alltid skulle behöva se mig över axeln när jag vill uttrycka min tankar och känslor. Jag säger som flera andra därute, man kan inte censurera tankar och fantasi. Det kan inte förbjudas.

Kanske går ändå

Jag brukade oroa mig för en miljon saker, men de senaste åren har jag lärt mig att mer och mer lita på att saker och ting ordnar sig på något vis.

För ett tag sedan fick jag veta att det företag som jag nu semestervikarierar på kommer att läggas ner i slutet av året. Mina drömmar om att få stanna kvar raserades rätt rejält då. Men så fick jag nytt hopp igår när min chef frågade mig om jag skulle vara intresserad av att arbeta kvar ett tag efter sommaren, men i en annan roll. Självklart sa jag ja.

Jag vågar inte längre lita på ord i förbifarten, men det känns bättre att det finns en chans att jag har ett par månader till på mig att leta efter ett jobb som passar mina val i livet istället för att slänga iväg ansökningar i förtid som inte håller för jobb jag bara skulle ha för att överleva. Jag vill inte ÖVERleva, men jag vill LEVA. Helt och fullt och sökande efter lyckan.

Så från en som vågar hoppas, det löser sig!

Så var jag där igen...

Att jag aldrig kan låta bli. Förra året bestämde jag mig för att inte ha någon Halloweenfest i år. Mest för att jag lägger alldeles för mycket energi på en fest som är för stor för min lägenhet och lägger sedan för mycket pengar på denna event.

Det gick bra länge att tänka på annat, att inte känna det bekanta suget efter musik av Danny Elfman m.fl. Men nu kommer det smygande minsann. Det räcker med en liten snutt musik från batman, men nådastöten kom ur min mp3spelare nyss. Introt till tales from the crypt.

Mina planer och idéer blir större för varje år, och detta är inget undantag.

Vi får väl se om jag kan hålla mig i skinnet, får se om jag kan distrahera mig själv med lite lustigheter i sommarsolen i helgen :D

Att komma på vad man vill...

Att komma på vad man inte vill är mycket lättare än att komma på vad man vill. Jag har i många år försökt komma fram till vad jag vill. Vilket är mitt mål, vad ska jag fokusera på?
Under ett biobesök med min syster och min svåger kom jag till insikt. Det har stirrat mig i ansiktet som ett underligt och abstrakt pussel. Men då plötsligt föll alla bitarna på plats och den vackra bilden blev klar och tydlig.

Jag vet vad jag vill, nu kan ingenting stoppa mig, för olikt många har jag målet i sikte.

Ännu en vår

Våren verkar alltid ha med sig den där känslan av ny början. Men de senaste åren känns den omstarten påtvingad. Så även denna gång.
Jag får nog fokusera på en mental omstart den här gången, en fysisk känns lite trög att få igång. Jag har satsat så många gånger på att röra på mig och gå ner i vikt. Inte så mycket för att bli smalare utan för att inte känna mig nedlagen av tanken att ta trapporna...

Men som sagt denna vår blir det nog mentalt som ligger högst bland mina prioriteringar. Jag klandrar mig själv alldeles för ofta för saker som inte någon människa annat än jag skulle ha så stora problem med. Allt på grund av de orealistiska krav jag har på mig själv hela tiden.
Så nu säger vi så här, lite mindre allvar och mer passion.

Man skall ju gärna leva livet, för ingen människa överlever det...

Så sitter man där igen

Sittandes i soffan med ett projekt som skulle vara roligt, ett sätt att komma bort från de andra projekt man sitter med i tankarna varje dag.
Jag har en vän, som jag inte träffade på lite över 10 år. Hon har ändrats och det har jag med. Men vi har inte ändrats. VI är fortfarande VI. Tröstande, en säkerhet... så varför skrämmer det mig?
Som att detta besök från mitt förflutna skulle kunna radera den utveckling jag genomgått de senaste 10 åren.

Men jag är stabilare nu, min nutid är dåtidens framtid. Kanske det kan vara en tröst istället, man kan alltid hälsa på i det förflutna, för framtiden är oskriven tills du tar pennan i hand och möter den.

Tankarna är många nu, men starkast är tanken att våren är på väg, det töar... som jag har längtat.

Ibland önskar jag att jag kunde morra...

Det är inte stora saker som stör mig, att jag inte fått det jobb jag vill ha eller bor utomlands, kan Japanska eller ses som seriös. Det har jag kommit över. Men de små sakerna, som egentligen inte hänger på någon annan men som jag av olika skäl gör till deras fel.

Som vänninan som killarna inte kan låta bli att fastna för, eller kompisen som får jobb som de inte vill ha men som jag skulle dödat för. Men jag var inte där när killen hittade henne, jag är en helt annan människa, och varför skulle han vara bättre än någon annan?
Jobbet sökte jag kanske, men fick det inte, för att jag inte skulle passa till det jobbet, jag skulle inte nöjt mig. Jag skall göra annat, bättre saker och det är bara jag som inte ser detta...

Jag ser inte hur speciell jag är... varför?

Ovissheten är värst

Att inte veta, att bara sitta och vänta är det värsta. Jag vet nu att jag förmodligen klarar mig en månad till, och det är jättebra, men resten av mitt liv då?

Jag kommer aldrig att vara helt säker på vad morgondagen har med sig, men kan jag inte i alla fall få veta om min hyra kan bli betald? Jag söker andra jobb nu och det är ingenting som är lätt, alla dessa ansökningar, frågorna man ställer till sig själv, är det här vad de vill höra? Förstår de att jag kan allt de letar efter? Men i slutändan sitter man med en hel hög brev som säger tyvärr. Som att jag är både för gammal och för ung samtidigt, jag vet för mycket men har gjort för lite.

Jobbet är det som ligger närmast i tanke-banken just nu, men mitt liv verkar ha hamnat i en lite loop där jag varje dag väntar och undrar; är detta dagen det vänder? är detta dagen jag får en chans?

Det är väl tur att jag är en kvinna med tålamod ;)

Är verkligheten tråkig?

Jag är en av de människor som drömmer mycket och kommer ihåg mycket av det. Och jag måste ställa mig frågan om verkligheten verkligen är så tråkig? Jag drömmer att jag jobbar och det händer mer än 20 gånger så mycket som det gör i verkligheten så då måste jag nästan dra slutsatsen att mitt undermedvetna inte har tillräckligt att göra.

Våra drömmar skall ju hjälpa oss att processera saker som vi inte medvetet klarat av. Jag var inte i närheten medveten om allt som rör sig därinne. Och jag vet att vi registrerar många gånger mer än vad vi tror under en dag. Men jag undrar i alla fall var min hjärna får allting ifrån...

Jag kan väl säga att jag är tacksam de gånger jag drömmer annat än mardrömmar, vilket jag kan erkänna på senare tid handlar om jobb. Men jag vill inte vakna och möta verkligheten när mitt undermedvetna kokar ihop saker så underbara att jag inte ens medvetet kunde komma på det.

Får helt enkelt hoppas att verkligheten börjar jobba ikapp snart, för mitt undermedvetna behöver nog vila lite, innan det blir allt för galet därinne...

Att jag inte kan komma ihåg

Jag hatar att bli sjuk, men jag lyckas glömma det varje gång. Det känns ibland som att jag vill bli sjuk så man kan ligga hemma och ta det lugnt ett tag, men jag glömmer hela tiden att jag hatar det.

Att tvingas ligga i sängen för att man inte orkar göra någonting är inte ett plus. Jag kommer genast på en miljon saker jag hellre vill göra än att ligga och vila. Jag vill till och med diska och städa, någonting som jag annars alltid vill undvika till varje pris. Jag älskar att ha det städat, men har oftast ingen lust alls att faktiskt få detta gjort.

Idag mår jag dock äntligen bättre och har till och med varit ute på en promenad, så nu när min hjärna har fått lite härligt syre så ska jag faktiskt städa lite o_O Jag vet att detta är en udda aktivitet för mig, men har fått för mig att jag en gång för alla ska få lite enhetlighet och ordning omkring mig.

Wish me luck, I'm going in!

Utstrålning

Jag fick för några dagar sedan ett litet utbrott. Anledningen var en kommentar som inte var menad som en förolämpning alls, men som på något vis satte sina spår.

Jag blev refererad som "flickan". Jag antar att det störde mig eftersom jag är 26 år gammal och ser mig själv inte som vare sig liten eller "flickig" så då börjar man undra. Under den märkbara sekund mannen i fråga letade efter rätt ord att kalla mig måste någonting i mig gett honom bilden "flicka" som rätt ord.
Det jag drar som slutsats är att jag inte på något sätt utstrålar hot, kvinnlighet eller stolthet i min roll som receptionist. En väktaruniform på en man är per automatik "väktaren" men på en kvinna verkar det vara något annat.

Jag har blivit misstagen för korkad, liten och till och med svag. Inget av detta stämmer med bilden jag har av mig själv, så frågan blir ju vad ser folk egentligen? Är min utstrålning felkalibrerad?

Jag kan i alla fall säga en sak med säkerhet, jag vet vem jag är och jag är inte någon liten flicka längre!

Jag tänker nog för mycket, jag vill bara ha kul

När det blir ett nytt år och man står där och smäller av raketer, dricker gott och hoppas att detta året blir något speciellt... så tänker man inte längre än så.

När jag stod därute i kylan var min enda tanke, hoppas jag orkar ta tag i saker. Jag hade inga löften om att gå ner i vikt eller att jag skulle bli en bättre medmänniska. Jag glömde helt bort att ge löften. Men som alltid så kommer tankarna dagen efter.

Jag kommer troligtvis gå ner i vikt i år, jag kommer troligtvis börja på ett nytt jobb och kanske till och med tänka i andra banor. Inget löfte men en sak är säker, jag vill.

Så vi börjar detta år, med en ny blogg och lite nya idéer.