Så sitter man där igen

Sittandes i soffan med ett projekt som skulle vara roligt, ett sätt att komma bort från de andra projekt man sitter med i tankarna varje dag.
Jag har en vän, som jag inte träffade på lite över 10 år. Hon har ändrats och det har jag med. Men vi har inte ändrats. VI är fortfarande VI. Tröstande, en säkerhet... så varför skrämmer det mig?
Som att detta besök från mitt förflutna skulle kunna radera den utveckling jag genomgått de senaste 10 åren.

Men jag är stabilare nu, min nutid är dåtidens framtid. Kanske det kan vara en tröst istället, man kan alltid hälsa på i det förflutna, för framtiden är oskriven tills du tar pennan i hand och möter den.

Tankarna är många nu, men starkast är tanken att våren är på väg, det töar... som jag har längtat.

Ibland önskar jag att jag kunde morra...

Det är inte stora saker som stör mig, att jag inte fått det jobb jag vill ha eller bor utomlands, kan Japanska eller ses som seriös. Det har jag kommit över. Men de små sakerna, som egentligen inte hänger på någon annan men som jag av olika skäl gör till deras fel.

Som vänninan som killarna inte kan låta bli att fastna för, eller kompisen som får jobb som de inte vill ha men som jag skulle dödat för. Men jag var inte där när killen hittade henne, jag är en helt annan människa, och varför skulle han vara bättre än någon annan?
Jobbet sökte jag kanske, men fick det inte, för att jag inte skulle passa till det jobbet, jag skulle inte nöjt mig. Jag skall göra annat, bättre saker och det är bara jag som inte ser detta...

Jag ser inte hur speciell jag är... varför?

Ovissheten är värst

Att inte veta, att bara sitta och vänta är det värsta. Jag vet nu att jag förmodligen klarar mig en månad till, och det är jättebra, men resten av mitt liv då?

Jag kommer aldrig att vara helt säker på vad morgondagen har med sig, men kan jag inte i alla fall få veta om min hyra kan bli betald? Jag söker andra jobb nu och det är ingenting som är lätt, alla dessa ansökningar, frågorna man ställer till sig själv, är det här vad de vill höra? Förstår de att jag kan allt de letar efter? Men i slutändan sitter man med en hel hög brev som säger tyvärr. Som att jag är både för gammal och för ung samtidigt, jag vet för mycket men har gjort för lite.

Jobbet är det som ligger närmast i tanke-banken just nu, men mitt liv verkar ha hamnat i en lite loop där jag varje dag väntar och undrar; är detta dagen det vänder? är detta dagen jag får en chans?

Det är väl tur att jag är en kvinna med tålamod ;)