Some time off

Skolan har nu officiellt uppehåll och jag skall väldigt snart försöka sova ikapp en del av den sömn jag saknat under alla deadlines de senaste.... månaderna faktiskt.

Skall bli så underbart att åka ner till västkusten i ett par veckor och krama min kära familj och mina underbara vänner. Saknar dem massor och längtar.

Tänkte också dela med mig av en blogg jag nyss startat, där jag kommer lägga upp bilder och lite text om de projekt jag arbetar med i skolan och vid sidan av (om jag hittar en stund över), så om du är intresserad så kika gärna in här.

Utöver detta vill jag bara säga ha det underbart i jul! Och gott nytt år allihop :D

So many projects so little time...

Nu när jag gått på skolan i några månader kan jag ganska säkert säga att jag värderar fritid på ett helt annat sätt nu :)
Skellefteå är en mysig stad och jag saknar inte mycket, men det är långt mellan mig och min familj och vänner. Jag trivs dock som fisken i vattnet och är glad att jag tog steget att flytta hit. Det stora skälet är ju utbildningen och den är rätt fantastisk! Nu har vi nyligen gått in på material som jag aldrig använt innan och jag älskar Air-x. Men naturligtvis är detta ännu en praktiskt utbildning som tycker att jag skall lägga ribban lågt, och ni som känner mig vet att jag aldrig gör det.
Så en miljon saker att göra och inte mycket tid att göra klart det på. En sak som börjar bli lite intressant är dock att jag kan välja mellan flera olika material att jobba med, och det gör att jag måste tänka desto mer innan jag sätter igång med ett projekt och med en lärare som tycker att man skall hoppa in i det med en gång och "testa lite" fungerar det inte så bra ihop...

Jag tycker om det vi håller på med nu dock, att göra en hjälm i Air-x är awesome! Sen att jag måste göra en telefon vid sidan om det är lite jobbigare... men ett plus där är att det skall vara i steampunk stil vilket jag tycker om.


So in conclusion,
jag trivs som fisken i vattnet och vill göra allt på en gång och ingenting samtidigt. Man måste ju få vara ledig någon gång, så idag tar jag det lite piano. Hoppas ni har det bra allihop, och jag kommer dela med mig av bilder på mina projekt snart :)

But for now, enjoy this picture I took on my way into town yesterday.

Det finns en del stunder när jag bara stannar upp och njuter av hur vackert det är här :)

Finally landed

Att flytta till en ny plats och på många sätt börja ett nytt liv är aldrig så enkelt som att anlända och sova i en ny säng...

Det har tagit mig en lång resa som i sig var en utmaning, massa arbete som snart är färdigt, och mest av allt en chans att börja om. Nu mer än någonsin känner jag att det är en ny människa jag måste lära känna. Och jag trodde att det skulle vara alla studenter jag skulle leva med i 2 år, men det är jag. Jag är den nya människan jag måste lära känna.

Jag har äntligen börjat acceptera att detta är min verklighet nu, och jag är förundrad över allt nytt och samtidigt så bekant omkring mig. Det är verkligen en helt ny början och allt jag gjort innan har gjort det till en utmaning att forma det liv jag vill ha, men jag tror att jag har alla medel jag behöver för att lyckas.
Jag förstår nu varför jag blev kallad modig som gjort detta val, och jag kunde inte vara mer nöjd. Nu skall jag bara bli frisk från min envisa förkylning med.

Embrace the change

Boxing it all up

Jag packar och packar men ingenting ser ut att hända... hur kommer det sig att det först är i sista stund man ser hur tomt det blivit?
Jag har en lägenhet i Skellefteå som väntar på mig efter den 15e augusti och jag ser fram emot att få installera mig i vad som mer och mer känns som mitt nya liv. En ny början som passande nog börjar med en utmaning.

Jag har bott i min lägenhet i ungerfär 4 och ett halv år nu och jag har samlat på mig saker redan innan jag hamnade här, men nu är det sååå mycket att jag inte vet var jag skall börja.
En annan sak jag märkt är att jag inte alls läser lika många tidningar som jag brukade göra, för jag skulle börja packa ner mina glas och liknande och insåg att jag i princip inte hade något hemma att packa in dem i. Så det blir en jakt på detta senare idag.

Nu blir det dock att försöka gräva sig igenom mitt berg av kläder och bestämma vad jag skall ha med mig till norrland och vad som skall stanna kvar här nere.

Njut av solen allihop!

And then one day... I GOT IN!

Jag vet att jag lovade komma tillbaka när jag hade fått beskedet och berätta hur det kändes, och jag vet inte om jag kan förklara riktigt. Men lättad, lycklig och helt matt på samma gång är nog i närheten.
Jag vet att många omkring mig tycker att det blir långt bort, men jag kan inte låta bli att känna att jag ser fram emot detta underbara äventyr. Det känns så rätt för mig att jag inte känner mig det minsta skyldig när jag tackar ja och börjar skriva listan på allt som skall göras innan flytten.

Lycka är att se sina drömmar framför sig.

Less than 24 hours

Nu sitter jag här med mindre än 20 timmar tills jag vet om jag kommit in på högskolan. Min kropp vet inte vad som händer, men mitt huvud har bestämt sig för att jag kommit in redan vilket gör allting just nu ganska luddigt.
Men jag tänkte ta tillfället i akt att sitta ner och spendera lite tid på att titta på film, pyssla och bara fördriva tiden eftersom jag inte kan få någonting "vettigt" gjort och med största sannolikhet inte kommer kunna somna på många timmar om jag nu kan det alls...

Jag kan inte beskriva känslan jag har just nu, det går bara inte. Så jag återkommer när jag har besked och orden att beskriva den känslan istället. Så simma lugnt om ni kan, så hörs vi då :)

Waiting

Mina sömnadsprojekt är färdiga (i alla fall de som skulle vara klart till midsommar) och det gjorde att de fysiska nålarna är ur vägen, men att vänta på besked från högskolan är näst intill olidligt. När jag tänker på det vet jag inte var jag skall ta vägen och jag kommer på mig själv med att antingen le som ett fån och stirra ut i ingenting eller att jag går fram och tillbaka och inte vet var jag skall ta vägen.
Det är inte mycket som håller atomerna på plats nu... och alla jag träffar frågar mig om jag fått besked ännu, och alla får de samma svar "inte ännu, det är först i Juli jag får veta något".

Som tur är kommer en god vän och spenderar en vecka av sin semester hos mig med start imorgon, så då skall jag nog komma på saker att fokusera på som inte får mig att nästan spricka av förväntan.

Still smiling, and still hoping. Jag har inte gett upp ännu och det skall till mycket för att få mig att backa nu :)

Pretty things

Jag tycker om att ha fina saker och fina människor omkring mig. Det finns många sätt att uppskatta skönhet, som ett vackert tyg, en varm sommarkväll vid havet när solen sakta går ner och solbrännan värmer. Men min favorit är leendet hos människor jag tycker om, det finns inget vackrare :)

Nu närmar sig midsommar, som jag skall spendera med härliga vänner i Ulricehamn. Och jag fick samma sugande längtan efter nya kläder som jag alltid får inför denna (och flera andra) högtider. Så jag gör nu det enda som faller sig naturligt, jag sätter mig och syr dem.

Av någon anledning växlar jag idag mellan nostalgiska tankepauser och en bubblande känsla som inte kan få mig att sluta le. Det spelar ingen roll att vädret är lite grått och blåsigt idag... idag ser jag ljust på livet. Jag är hoppfull inför framtiden och vet inte hur jag skall hålla mig kvar i mitt eget skinn när jag tänker på utbildningen som jag vill komma in på mer än något annat. Men än så länge så har jag mina nålar, både de jag sitter på och de jag sätter i tyget.

Sommaren är här, och med den de svala kvällarna, solskensregn och svalkande bad. Hur kan jag välja något annat än att se positivt på tillvaron då?

Simma lugnt och glöm inte att le!

The boyfriend whisperer

Jag fick påpekat för mig av min inspirerande kusin att jag har en adress till denna blogg som heter "barahakul" och att jag inte skriver särskilt mycket om att ha kul utan mer saker jag funderat på... men min tanke från början var ju just att jag nog tänker alldeles för mycket och att jag faktiskt bara vill strunta i vad andra tycker och bara ha kul.

Det har tagit mig en hel del tid och många timmars tänkande men jag arbetar nu för ett enda mål, min lyckliga framtid.

En sak som jag tänker sluta med (om det nu inte dyker upp akutfall) är att sluta vara "the girl you know who speaks boy". För på något vis vill vissa kvinnor omkring mig att jag skall prata med deras män för att jag pratar samma språk som de gör... suck...

Det är inte svårt! Sluta linda in allting och tro att allt måste förklaras. Säg till honom precis vad du menar, annars kommer han inte att förstå. Vill du att han skall göra någonting, be honom. Han är på inget sätt en robot, men tro inte att han fungerar som en kvinna gör.

Det är mycket, för att inte säga i princip allt som jag inte kommer göra för någon annan än mig själv. För nu vill jag bara ha kul. 

Dare to fail!

Det finns många saker jag har reflekterat över det senaste. Och en sak, som man har hört hela sitt liv, har äntligen fått riktig mening. Att följa sitt hjärta. Jag ville länge vara alla till lags, passa in och vara pålitlig, generös och alltid göra rätt.
Vad jag har insett är att jag nästan aldrig har gjort rätt. I alla fall inte helt och hållet. Jag har lärt mig vansinnigt många saker på att göra fel och misstag och det är jag stolt över! Jag är inte rädd för att göra fel, det är så jag lär mig saker som jag aldrig kommer glömma.
Om jag hade varit rädd för att göra fel så hade jag aldrig sytt någonting som varit unikt, nu gör jag det hela tiden.

Min poäng är att mina föräldrar gav mig den bästa uppfostran möjlig, de gav mig möjligheter och uppmuntran att kunna göra fel. Då kan jag ju inte bli feg nu... så nu skall jag göra mitt bästa att ta alla chanser jag får, lyckas jag så är det fantastiskt, och misslyckas jag så lär jag mig någonting nytt och det älskar jag. Så jag har ingenting att förlora på att göra det jag vill, hur som helst så kommer jag på så vis alltid att ta mig framåt. Och det kommer alltid göra mig lycklig.

Things undone

Hur kommer det sig att de saker man aldrig säger, eller saker man aldrig gör är det som lämnar djupa spår av ånger. Man intalar sig själv att man inte skall låta det hända igen, men så minns man någon gång man sa vad man ville, i ett liknande scenario och det fick helt fel följder. Så ångrar man det istället, men hur avgör man vilken ånger som är värst?

Om jag alltid kunde säga det jag ville få sagt, och göra det som impulser säger till mig... skulle jag ångra mindre saker i slutet av mitt liv då? Förmodligen. Men det jag aldrig gjorde... om jag tänker tillbaka på det efter jag slutat att hålla tillbaka, skulle då inte de såren bli djupare då? Ångern lever ju kvar och fördelar man den på flera saker så blir det ju mindre ånger på var sak, istället för koncentrerad tanke på "what if?".

Jag önskar verkligen att man kunde få svar på alla frågor man har om vad som kunde varit annorlunda, men eftersom man inte kan det, kanske kunde vi komma på ett sätt att släppa det?
Jag vet att jag inte kan ändra det och helt enkelt bara förändra hur framtiden ser ut, men det hade ju hjälpt om man kände att man behövde följa sina impulser, utan att hela tiden tänka på varför man skall göra det. För då kommer alltid frågan, "ska jag verkligen?". Mitt svar blir oftast, att jag inte kan...

Om någon kan förklara för mig varför jag håller mig själv tillbaka så hade det varit underbart... men jag får nog nöja mig med att alla har beslut de ångrar på ett sätt eller ett annat bakom sig.

Signed, sealed and hopefully delivered

NU har jag sökt till utbildningen i Skellefteå, jag tänker bli attributmakare (rekvisita för film och teater) och hoppas innerligt att jag kommer in i år, annars måste jag vänta ett år och söka igen och vem vill vänta på att få följa en dröm?
Jag har jobbat med arbetsproverna till denna ansökan i vad som känns som månader, men det är snarare veckor. Hur många har jag inte koll på längre, men min ansökan var komplett när jag skickade iväg allt i onsdags förra veckan. Först nu känns det som att verkligheten har kommit ikapp mig.
Brist på sömn och konstant arbetande med diverse konstverk gjorde mig aningen förvirrad, och då frågar man sig i alla fall en gång om det är värt det.
KLART DET ÄR!

Så nu får jag försöka att inte bli knäpp under tiden som jag väntar på besked, som vanligtvis dyker upp runt midsommar om jag inte minns fel... så tills dess, fixa resten omkring mig.

Skall se om jag kan få lägenheten till mina standards inför försäljning som jag satsar på i sommar. För jag vill tro att jag blir antagen :)

Ha en bra dag allihop!

Too soon

Idag fick jag veta att en vän har gått bort i dagarna. Han var aldrig en nära vän, men utan honom hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag.

Man vet aldrig hur mycket inverkan man kan ha på en annan människas liv, och jag kommer alltid att vara tacksam för inverkan han hade på mitt.

Vila i frid Igor

Jag vet att det är sant

Jag har det senaste faktiskt fått upp ångan med mina arbetsprover, och det är tungt arbete ibland. Så när en god vän säger att någonting ser lite för enkelt ut, som att jag inte brytt mig eller lagt ner tillräckligt med arbete på någonting, så kan jag inte annat än att bli trött, arg och plötsligt hata mitt eget arbete.

Efter ett tag inser jag ju att anledningen till att jag blivit så arg är för att jag vet att det är sant. Det ser för enkelt ut, det visar i princip inget av min talang, arbete osv. Så det är därför jag kastade bort just det projektet (kastade det bara i soffan...) och gav mig på att göra någonting helt nytt, helt efter mina idéer. NU är jag där jag skulle varit från början... fast med 3 dagar mindre i tid att göra det på.

Deadlines är en oftast en bra motivation för mig, så vi får se om det är så nu med.

Om inte annat så har jag kommit på ett par projekt som inte har med detta att göra som jag naturligtvis vill jobba med mycket hellre. Men jag har hittills använt dessa som morot...

Nu har du som läser detta säkert redan insett att jag behövde en paus för att skriva av mig lite ;) men jag ska gå tillbaka till arbetet. Wish me luck! Och ha en underbar dag!

Fit for fight

Nu när jag faktiskt har bestämt mig för att sluta vara en mes och faktiskt inse att jag vill detta mer än någonting annat... så har min inspiration kommit tillbaka. Jag har en ganska invecklad idé för mitt självporträtt och ser fram emot att göra det till något av det fräckaste jag skapat :D

En vis väninna sade till mig för ett litet tag sedan att jag kanske har blivit aningen bekväm, vilket fick mig att inse att min rädsla bodde i det jag sedan en bra tid kallat min kokong. Jag vill lämna min lägenhet och börja en resa som jag är säker på tar mig till en plats där jag får den frihet som jag längtat efter så länge jag kan minnas.

Så nu lägger vi undan tankar på möjliga misslyckanden och rädslor för saker vi inte kan styra. Välkommen du stora utmaning och möjlighet, här kommer jag!

I see the signs

And they are confusing me...

Jag har länge trott på att man kan se ledtrådar lite överallt om man bara är öppen för att se dem. Och jag vet inte när jag började tro att saker händer av en anledning, man vet bara inte vad den är förrän senare...

Jag har idag ställt mig frågan om jag drömmer om en framtid som inte är möjlig? Jag kommer inte släppa mina drömmar och passioner för då har jag helt ärligt ingenting att leva för. Men kan det vara så att den värld vi lever i är så trasig att för många av oss kommer ge upp innan den repat sig igen?

När jag insåg att jag gått ifrån att säga "så länge jag kan teckna så är det ok" till att säga, "så länge jag har råd med tyg, så är det ok"... då insåg jag att jag nog har hittat mitt drömjobb i alla fall. Nu är bara frågan vad nästa steg är? Som det är just nu kan jag inte tänka på allt jag vill få ut av mitt liv utan att gråta. Så jag får nog ge mig tillstånd att gå in på planer, en annan dag.

I have to believe that it will get better.

Vet inte vad jag är rädd för längre

Jag har tänkt och analyserat så mycket under så lång tid att jag nu känner mig helt lost.
Saker jag kommit fram till är sanning står nu mitt emot saker som tidigare varit sant. Men hur vet man vad som är sant nu? Att följa sitt hjärta skall man ju göra, hur skall man annars finna sin lycka i livet... Men om hjärtat inte vet då? Eller så är det alla "fakta" man har stoppat in i sin hjärna som stör signalerna.

På ena sidan står någonting som jag vet kommer vara grymt jobbigt, kräva mer av mig än någonting tidigare har. Jag kommer stå ensam när resan börjar, med många som vinkar av mig. Det är inte det som skrämmer mig, jag vet att de fortfarande är där, bara ett samtal bort.
Jag är mest rädd för alla "om", men jag vet ju inte vilka om som kommer dyka upp ifall jag inte tar steget, om jag bara stannar kvar.

Jag vet egentligen att stanna kvar inte är ett alternativ. Men där finns också en viss rädsla, vad händer om jag inte kan åka?

Idag känns det som allt är lite för tungt att ta tag i. Och tittar jag ut så skiner solen, och himlen är alldeles blå. Men jag vet att det är kallt därute, hela jag längtar så det nästan gör ont efter våren. Men då och då snurrar tankarna tillbaka när jag tänker på våren, för jag vet inte om jag har hittat ett jobb tills dess. Jag vill tro att jag har det, att universum ger mig en liten bit av det jag behöver för att förverkliga mina planer.

Jag vet att jag med största sannolikhet kommer ta chansen om jag får det, och till slut kommer allting ordna sig. Men just nu vill jag bara drömma om våren och värmen, att längta till en dag det är lite lättare att leva igen.

Så med ett leende vid tankar om möjligheter lämnar jag rädslan där den hör hemma, bakom mig.

Starbucks och den röda halsduken

När jag och min kära kusin the mad woman träffades innan jul så berättade hon att hon saknade en god chai latte i Göteborg, vi kom fram till att det borde öppnas ett starbucks här och denna veckan gjordes just detta. Så under strikta "order" från min kusin gick jag dit, stod i den nedan 20 meter långa kön...




Men till slut i sällskap med den trevliga Anneli så kom vi fram och fick beställa, och jag kan efteråt helt klart rekommendera en chai latte från Starbucks som nu finns på centralen i Göteborg.


Men så nu till den röda halsduken som jag hittade när jag gick omkring i nordstan och dödade lite tid. Det var en rea och det var kallt ute... det känns lite som ödet sånt ibland. Men jag hittade en jättemysig, röd halsduk som nästan kallade på mig. När jag sedan hade på mig den på väg hem så kände jag mig lite starkare, eller kanske stoltare än vanligt så jag kom fram till att denna halsduk skall få vara en symbol för hur jag tänker starta detta år och avsluta det (eftersom det förmodligen är kallt nog för halsduk i båda ändarna av 2012).
Så jag förklarar 2012 för "the year of the red scarf"!

För mig själv

Jag har varit fram och tillbaka så många gånger de senaste åren, att jag skall jobba endast för att tjäna nog med pengar för att göra det jag vill på min fritid är nog någonting jag fått av någon annan, för det har aldrig egentligen varit min önskan. Det är en nödlösning som bara skall finnas på kort sikt. Men nu har jag en känsla som jag känner igen, det är samma typ av känsla som jag hade när jag bestämde mig att flytta ca 50 mil och teckna i två år.

Detta känns mer skrämmande, mest för att det är mer att ordna med innan jag flyttar, men sanningen är att hittar jag ingen annan skola som har samma utbildning så kommer jag denna gången att flytta ca 115 mil för att plugga i två år till.

Det har känts nästan omöjligt för mig att välja vad jag skulle kunna lägga mina sista år med studiemedel på. Men nu är det så lätt plötsligt. När alla bitarna faller på plats och man inser att man visste just detta hela tiden, men vågade inte riktigt lyssna på det, för det var ju bara hjärtat som talade. Men nu vet jag att det är allt inom mig som säger att detta är rätt, allt utom latmasken... Den vill att jag bor kvar i min lägenhet, skaffar ett jobb utan något större ansvar och bara leker på fritiden, för då behöver man ju inte riskera någonting.

Alla omkring mig som har en dröm, passion eller helt enkelt en vilja att göra någonting speciellt kan jag berätta detta för. Men vissa är jag rädd att berätta för, mest för att jag tidigare velat inkludera dem i mitt liv och berättat för mycket. Blivit övertygad om att mina tankar som jag uttryckt varit annat än önskvärda. Men sanningen är att jag har bestämt mig, och då vet alla som känner mig att det skall till mycket för att stoppa mig då.

Jag tänker bli attributmakare. För några dagar sedan visste jag inte vilket ord som betydde just detta. Jag ville säga rekvisitör, men det är något helt annat... nu vet jag ordet, och början på vägen dit. Och jag hade väl helt ärligt önskat att det inte började i Skellefteå, men det finns säkert en mening med det med. Känns faktiskt som att lite distans kan vara en bra sak ibland.

Det bästa av allt, detta är någonting JAG vill. Så det så!

Smaklöst

Efter att ha spenderat snart en vecka utan luktsinne, och därför utan smaksinne, så har jag åter igen kommit fram till hur mycket man tar för givet i vardagen. Luktsinnet ger verkligen nyanser till allt. Som en måltid, så mycket som finns utöver baserna sött, salt och så vidare. Och att inte kunna unna sig någonting gott som tröst, för att man inte känner smaken av det, har gett en positiv verkan också. Jag har gått ner i vikt. Utan mina dagliga promenader eller ens att röra sig hemma, genom att bara äta när jag måste och inte så mycket för det är ju inte ens gott... har visst vissa belöningar i alla fall :)

En annan sak som slog mig var att jag har haft en massa tid att tänka och tänkt mindre än jag brukar. Att ligga i soffan sjuk och inte riktigt kunna göra någonting gjorde att jag släppte i princip allt. Och nu när min hjärna kommit igång igen så har jag inte bråttom att komma ikapp, det är faktiskt lite som att flera lösningar kom till mig när jag inte ens funderade på att leta efter dem.

Så om du funderar på någonting, kan den bästa lösningen vara att göra någonting helt annat.

Ännu ett nytt år

När jag igår fick ännu ett trevligt besök av min kusin med obligatorisk klippning och sköna samtal, så föll en del saker på plats.
Jag har inte lyssnat på mig själv. Undrar när jag faktiskt gjorde det senast?

Jag vet att jag lyssnade på mig själv när jag bestämde mig för att plugga till serietecknare, och det var bara för att jag ville bli bättre på att teckna, det var aldrig det jag ville göra med resten av mitt liv. Men att bestämma vad man skall göra med sitt liv är den mest onödiga fråga man kan ställa sig! Jag vet inte vad som händer om en timme, än mindre imorgon eller nästa vecka, så hur kan jag ens fundera på vad jag skall göra med ett helt liv?!
Min kusin och jag är på flera sätt lika, även om vi är otroligt olika med, men våra likheter är en sak som ofta ger mig styrka. Att jag har "daddy-issues" är inte något nytt, många kvinnor har det, men jag har nu insett att det jag borde ha är "me-issues" om någonting. Det är vad jag vill som är viktigt.

Flera saker som jag trodde var mina val har varit saker som jag gjort för att få bekräftelse från någon annan. Och det är ju helt rubbat. Det är inte konstigt att jag inte har älskat mig själv innan, om jag har gjort val som är till för att någon annan skall göra det, hur skall jag ens kunna respektera mig själv då?

Jag har det senaste varit deprimerad, jag har varit det förut och det finns en risk att jag blir det igen, men idag vaknade jag med en nyfunnen livskraft. Jag har idag varit ganska lycklig.

Det kommer alltid finnas möjligheter därute, ofta förklädda och ofta skrämmande, men just nu kan jag inte se dem som någonting annat än spännande. Vad som än händer imorgon, så hoppas jag att jag kan hoppa på ett tåg mot okänd utmaning. Så länge det är mitt val, så kommer det till slut att stanna någonstans som gör mig lyckligare.

Ser världen med MINA ögon igen :)