Dare to fail!

Det finns många saker jag har reflekterat över det senaste. Och en sak, som man har hört hela sitt liv, har äntligen fått riktig mening. Att följa sitt hjärta. Jag ville länge vara alla till lags, passa in och vara pålitlig, generös och alltid göra rätt.
Vad jag har insett är att jag nästan aldrig har gjort rätt. I alla fall inte helt och hållet. Jag har lärt mig vansinnigt många saker på att göra fel och misstag och det är jag stolt över! Jag är inte rädd för att göra fel, det är så jag lär mig saker som jag aldrig kommer glömma.
Om jag hade varit rädd för att göra fel så hade jag aldrig sytt någonting som varit unikt, nu gör jag det hela tiden.

Min poäng är att mina föräldrar gav mig den bästa uppfostran möjlig, de gav mig möjligheter och uppmuntran att kunna göra fel. Då kan jag ju inte bli feg nu... så nu skall jag göra mitt bästa att ta alla chanser jag får, lyckas jag så är det fantastiskt, och misslyckas jag så lär jag mig någonting nytt och det älskar jag. Så jag har ingenting att förlora på att göra det jag vill, hur som helst så kommer jag på så vis alltid att ta mig framåt. Och det kommer alltid göra mig lycklig.

Things undone

Hur kommer det sig att de saker man aldrig säger, eller saker man aldrig gör är det som lämnar djupa spår av ånger. Man intalar sig själv att man inte skall låta det hända igen, men så minns man någon gång man sa vad man ville, i ett liknande scenario och det fick helt fel följder. Så ångrar man det istället, men hur avgör man vilken ånger som är värst?

Om jag alltid kunde säga det jag ville få sagt, och göra det som impulser säger till mig... skulle jag ångra mindre saker i slutet av mitt liv då? Förmodligen. Men det jag aldrig gjorde... om jag tänker tillbaka på det efter jag slutat att hålla tillbaka, skulle då inte de såren bli djupare då? Ångern lever ju kvar och fördelar man den på flera saker så blir det ju mindre ånger på var sak, istället för koncentrerad tanke på "what if?".

Jag önskar verkligen att man kunde få svar på alla frågor man har om vad som kunde varit annorlunda, men eftersom man inte kan det, kanske kunde vi komma på ett sätt att släppa det?
Jag vet att jag inte kan ändra det och helt enkelt bara förändra hur framtiden ser ut, men det hade ju hjälpt om man kände att man behövde följa sina impulser, utan att hela tiden tänka på varför man skall göra det. För då kommer alltid frågan, "ska jag verkligen?". Mitt svar blir oftast, att jag inte kan...

Om någon kan förklara för mig varför jag håller mig själv tillbaka så hade det varit underbart... men jag får nog nöja mig med att alla har beslut de ångrar på ett sätt eller ett annat bakom sig.

Signed, sealed and hopefully delivered

NU har jag sökt till utbildningen i Skellefteå, jag tänker bli attributmakare (rekvisita för film och teater) och hoppas innerligt att jag kommer in i år, annars måste jag vänta ett år och söka igen och vem vill vänta på att få följa en dröm?
Jag har jobbat med arbetsproverna till denna ansökan i vad som känns som månader, men det är snarare veckor. Hur många har jag inte koll på längre, men min ansökan var komplett när jag skickade iväg allt i onsdags förra veckan. Först nu känns det som att verkligheten har kommit ikapp mig.
Brist på sömn och konstant arbetande med diverse konstverk gjorde mig aningen förvirrad, och då frågar man sig i alla fall en gång om det är värt det.
KLART DET ÄR!

Så nu får jag försöka att inte bli knäpp under tiden som jag väntar på besked, som vanligtvis dyker upp runt midsommar om jag inte minns fel... så tills dess, fixa resten omkring mig.

Skall se om jag kan få lägenheten till mina standards inför försäljning som jag satsar på i sommar. För jag vill tro att jag blir antagen :)

Ha en bra dag allihop!

Too soon

Idag fick jag veta att en vän har gått bort i dagarna. Han var aldrig en nära vän, men utan honom hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag.

Man vet aldrig hur mycket inverkan man kan ha på en annan människas liv, och jag kommer alltid att vara tacksam för inverkan han hade på mitt.

Vila i frid Igor