Är verkligheten tråkig?

Jag är en av de människor som drömmer mycket och kommer ihåg mycket av det. Och jag måste ställa mig frågan om verkligheten verkligen är så tråkig? Jag drömmer att jag jobbar och det händer mer än 20 gånger så mycket som det gör i verkligheten så då måste jag nästan dra slutsatsen att mitt undermedvetna inte har tillräckligt att göra.

Våra drömmar skall ju hjälpa oss att processera saker som vi inte medvetet klarat av. Jag var inte i närheten medveten om allt som rör sig därinne. Och jag vet att vi registrerar många gånger mer än vad vi tror under en dag. Men jag undrar i alla fall var min hjärna får allting ifrån...

Jag kan väl säga att jag är tacksam de gånger jag drömmer annat än mardrömmar, vilket jag kan erkänna på senare tid handlar om jobb. Men jag vill inte vakna och möta verkligheten när mitt undermedvetna kokar ihop saker så underbara att jag inte ens medvetet kunde komma på det.

Får helt enkelt hoppas att verkligheten börjar jobba ikapp snart, för mitt undermedvetna behöver nog vila lite, innan det blir allt för galet därinne...

Att jag inte kan komma ihåg

Jag hatar att bli sjuk, men jag lyckas glömma det varje gång. Det känns ibland som att jag vill bli sjuk så man kan ligga hemma och ta det lugnt ett tag, men jag glömmer hela tiden att jag hatar det.

Att tvingas ligga i sängen för att man inte orkar göra någonting är inte ett plus. Jag kommer genast på en miljon saker jag hellre vill göra än att ligga och vila. Jag vill till och med diska och städa, någonting som jag annars alltid vill undvika till varje pris. Jag älskar att ha det städat, men har oftast ingen lust alls att faktiskt få detta gjort.

Idag mår jag dock äntligen bättre och har till och med varit ute på en promenad, så nu när min hjärna har fått lite härligt syre så ska jag faktiskt städa lite o_O Jag vet att detta är en udda aktivitet för mig, men har fått för mig att jag en gång för alla ska få lite enhetlighet och ordning omkring mig.

Wish me luck, I'm going in!

Utstrålning

Jag fick för några dagar sedan ett litet utbrott. Anledningen var en kommentar som inte var menad som en förolämpning alls, men som på något vis satte sina spår.

Jag blev refererad som "flickan". Jag antar att det störde mig eftersom jag är 26 år gammal och ser mig själv inte som vare sig liten eller "flickig" så då börjar man undra. Under den märkbara sekund mannen i fråga letade efter rätt ord att kalla mig måste någonting i mig gett honom bilden "flicka" som rätt ord.
Det jag drar som slutsats är att jag inte på något sätt utstrålar hot, kvinnlighet eller stolthet i min roll som receptionist. En väktaruniform på en man är per automatik "väktaren" men på en kvinna verkar det vara något annat.

Jag har blivit misstagen för korkad, liten och till och med svag. Inget av detta stämmer med bilden jag har av mig själv, så frågan blir ju vad ser folk egentligen? Är min utstrålning felkalibrerad?

Jag kan i alla fall säga en sak med säkerhet, jag vet vem jag är och jag är inte någon liten flicka längre!

Jag tänker nog för mycket, jag vill bara ha kul

När det blir ett nytt år och man står där och smäller av raketer, dricker gott och hoppas att detta året blir något speciellt... så tänker man inte längre än så.

När jag stod därute i kylan var min enda tanke, hoppas jag orkar ta tag i saker. Jag hade inga löften om att gå ner i vikt eller att jag skulle bli en bättre medmänniska. Jag glömde helt bort att ge löften. Men som alltid så kommer tankarna dagen efter.

Jag kommer troligtvis gå ner i vikt i år, jag kommer troligtvis börja på ett nytt jobb och kanske till och med tänka i andra banor. Inget löfte men en sak är säker, jag vill.

Så vi börjar detta år, med en ny blogg och lite nya idéer.