Vet inte vad jag är rädd för längre

Jag har tänkt och analyserat så mycket under så lång tid att jag nu känner mig helt lost.
Saker jag kommit fram till är sanning står nu mitt emot saker som tidigare varit sant. Men hur vet man vad som är sant nu? Att följa sitt hjärta skall man ju göra, hur skall man annars finna sin lycka i livet... Men om hjärtat inte vet då? Eller så är det alla "fakta" man har stoppat in i sin hjärna som stör signalerna.

På ena sidan står någonting som jag vet kommer vara grymt jobbigt, kräva mer av mig än någonting tidigare har. Jag kommer stå ensam när resan börjar, med många som vinkar av mig. Det är inte det som skrämmer mig, jag vet att de fortfarande är där, bara ett samtal bort.
Jag är mest rädd för alla "om", men jag vet ju inte vilka om som kommer dyka upp ifall jag inte tar steget, om jag bara stannar kvar.

Jag vet egentligen att stanna kvar inte är ett alternativ. Men där finns också en viss rädsla, vad händer om jag inte kan åka?

Idag känns det som allt är lite för tungt att ta tag i. Och tittar jag ut så skiner solen, och himlen är alldeles blå. Men jag vet att det är kallt därute, hela jag längtar så det nästan gör ont efter våren. Men då och då snurrar tankarna tillbaka när jag tänker på våren, för jag vet inte om jag har hittat ett jobb tills dess. Jag vill tro att jag har det, att universum ger mig en liten bit av det jag behöver för att förverkliga mina planer.

Jag vet att jag med största sannolikhet kommer ta chansen om jag får det, och till slut kommer allting ordna sig. Men just nu vill jag bara drömma om våren och värmen, att längta till en dag det är lite lättare att leva igen.

Så med ett leende vid tankar om möjligheter lämnar jag rädslan där den hör hemma, bakom mig.